Rapport från Session 1, 27 April – 3 Maj


Det började varmt och slutade kallt. Aprilvädret kom i maj och värmen försvann i takt med den gradvisa starten av Extensions Hagens första session. De första fyra deltagarna kom på söndagen; Sofia Jernberg från Oslo, Andrea Berendika från Novi Sad, Frida Klingberg och Noak Lönn från Stockholm. Lokalerna togs sakta i besittning. Emellanåt såddes blommor. Vi åt, förklarade läget och fann våra platser. Sofias röst sipprade ut genom härbrets springor, under timtal – hennes beslutsamma arbete hade inletts. Frida skrev ut anställningskontrakt och testbastade bastun inför hennes projekt ”Bastu för arbetslösa”. Noak, öppen inför det totalt ovissa, läste lugnt igenom lokaltidningen Flodabladets annonser och fann det dagsaktuella tema som ska genomsyra hela hans arbete den kommande veckan: Valborrarna. Från Andreas ateljé lät flöjten, om än lite ensamt, sökandes och frågandes: Har jag rest så här långt för att stå ensam i en ateljé och spela?

Erik Bünger, smålänningen från Berlin, ankommer på måndagen och ger sig direkt ut på en cykeltur. Sportlov och instuderingstider inför ett kommande bokprojekt. Rösten, talet, ljuden, matlagningen, ätandet, skriket från ett-och-ett-halv-åringen och de uppblåsta ballongernas papier mâché finner sitt lunk likt tranornas ojämna seglats i vinden. Men blir allt stadigare då den sjätte och sista deltagaren Kristina Feix från Berlin flög in över älven på tisdagkvällen. Med Erik V, den sista av organisatörerna, på plats, infinner sig det kreativa pågående som utgör Extension Hagens hjärta; vart man än vrider eller vänder sig förestår ett ifrågasättande, en fortsättning på problemet och lösningen.

Andrea och Kristina verkade ha jobbat ihop i många år efter bara några minuter av samklang. Flöjten lät nu inte längre ensam, utan ställde sin sång bredvid det nyss upptäckta bortglömda: en gammal hästs träskors sedan länge dolda ansikten. Kristina fann gårdens sagoväsen och gjorde de levande igen, i bland andra Hans och Greta.

Katarina Feix, Andrea Berendika

Det var snart onsdag och Noaks valborrehuvuden hängde allt fler under galleriets bjälkar. Och utanför sjönk temperaturen till lämpligt bastuväder. Fridas anställda arbetslösa satt bänkade i bastun och blev lyssnade på och talade till. Samtidigt i byn förbereddes för valborreparaden och den årliga tävlingen om vem som är fulare än trollen. Men vi fick stilla invänta mörkret för att dra på oss de hiskliga hjälmarna under Noaks arm. Nio till talet. Surrade runt huvudenas inre mörker gick kropparna som zombies i långt mer än en halvtimme fram och tillbaks under tystnad – eller något så när tystnad – framför sin hålögda publik. Vem skulle vinna? Vilka var de nio ”nya” Valborrarna? Hur skulle detta ses på, dels lokalt, dels av det närvarande nordiska museet?

Noak bild 1

Och under de två föreställnings- och utställningsdagarna (1-2 maj) talade bastun i tungor under Fridas inspelade anställdas idéer och tankar om arbetslöshet – en kall bastus önskan in i värmen, i delaktigheten.

Bild

Vi gjorde för mycket mat, det är ju trots allt några månader kvar till självaste Hagenfesten då publiken ringlar sig lång. Här fanns det gått om plats. Till och med lite färre publik än förväntat, men ändå ett 25-tal om man räknar med oss alla, och framför allt, vad som är viktigast, är att vi närvarande, inför varandra, får chans att tala om – i eget påfunnet tal – vad vi, just vi, ställer oss frågande inför.

Sofias röst har inte alls svalt ett hackbräde. Den har svalt henne själv. Hon sitter där i gommen och tittar ut över tystnaden och gör precis vad hon vill med den. Till och med ett-och-ett-halv-åringen tystnar och undrar om det var rätt det jag hörde.

Erik föreläste om hur ljudet först fångades och lät sig förvandlas till den flicka som över hundra år senare inte fanns. Han tog oss med ner i Pingstvännernas orerande historia.

Bild

Går det att tala i tungor? (Går det verkligen inte att sätta på bastun?) Är det inte bara ett annat språk vi lärt oss. Nja. Vi har ju också språket från Pluto. Och barnet bevisar ju här på youtube att hon står i direkt kontakt med gud. Kroppen tillhör rösten. Rösten äger kroppen. Kroppen tar på sig ånyo stenansiktet för avporträttering. Ett-och-ett-halv-åringen nickar instämmande. Vi springer ner till värmen i puben Den Lyriska Grisen och landar på jorden i en gammal svinstia där Andrea med flöjt visar på att det inte bara skulle kunna vara så här bra, utan att det faktiskt är så här bra.

Utanför ligger landsbygdsvägen tom under frosten och björken vägrar släppa fram sina knoppar vid skogsbrynet. Forsen tömmer sig på smältvattnet, andas ut, och mellan bräderna åter tystnad. Ja, det var ett Då och ett Nu, i väntan på nästa Hagen Extensions.


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s